Hon är här nu!

Hon har i och för sig varit här ett tag nu men det tar lite tid att ta hand om en bebis tydligen så det här med att blogga har legat på is. Men nu har det riktiga äventyret börjat!
Hon kom ut den 21/5 kl: 03.46. Det var det absolut häftigaste jag varit med om och hon är helt perfekt. :-) Än så länge har hon inget namn men jag återkommer så snart vi har bestämt oss.

Jag har skrivit lite om hur det egentligen gick till när Vilda kom till världen. Det blev ganska långt men det är så här som jag minns det.

Så här kommer berättelsen om när Vilda kom till världen!

Efter en tids förvärkar så började det bli regelbundet på lördagskvällen. Värkarna höll i sig i ca 1.30 och kom med 6-7 minuters mellanrum. Vi ringde in till BB för att säga att det var lite på gång och de sa att eftersom värkarna höll i sig så länge så kunde vi komma in när det kom 2 på 10 minuter. Det gjorde de också ett tag för att sen plötsligt ta slut en timme senare. Vi hann precis packa klart väskorna och förbereda oss. Det kändes lite bittert kan jag säga för att det var ju så nära.

Söndagen flöt på med värkar under dagen men inte lika regelbundet som kvällen innan. Framåt kvällen ökade de igen och blev regelbundna precis som kvällen innan. Skillnaden var att nu kändes de mer och kom tätare. Vi ringde BB igen och de sa att vi kunde komma in. Så återigen packade vi ihop allt och åkte iväg. När vi kom in så visade det sig att det inte hade hänt så mycket utan tappen var mjuk men fortfarande 2 cm lång och bakåtriktad. Jag fick lite smärtstillande och vi åkte hem igen för att sova. Det gick sådär eftersom jag fortfarande hade regelbundna värkar och de gjorde lika ont även med smärtstillande.

Måndagen var precis som kvällen innan och natten. Värkarna kändes ännu mer tyckte jag och jag var dessutom väldigt trött. På kvällen ringde vi BB igen och fick komma in igen direkt. Efter en kontroll visade det sig att det fortfarande inte hade hänt något trots att värkarna nu var mycket starkare. Men eftersom jag hade så ont och inte hade fått sova så tyckte de att vi skulle stanna kvar och jag skulle få morfin så jag kunde få sova lite för att orka med en förlossning. Läkaren sa också att det kunde vara aktuellt med igångsättning dagen efter.

Efter en natt i någon form av dvala kombinerat med profylax var jag helt färdig. Morgonen inleddes med en undersökning och det var precis samma status som dagen innan. Vi bestämde att vi skulle kolla på eftermiddagen igen och ta ett beslut då om igångsättning eller inte. Det var skönt att de hela tiden frågade vad vi ville och hur vi kände så vi kunde ta besluten tillsammans. Under dagen fick jag tätare värkar men de höll inte i sig lika länge. Jag gick omkring med TENSen i ena handen och Mattias i den andra och profylaxade för fullt. Klockan 16 så var det dags för ännu en undersökning som visade precis samma sak. Vi bestämde att vi skulle prova med lite akupunktur för jag ville helst inte bli igångsatt. Då började det hända saker. Min BM satte ett par nålar som skulle påverka livmoderhalsen och det gav effekt. På 3 timmar lite drygt var jag öppen 4 cm. Tårarna sprutade när läkaren sa det och sen var det bara att byta rum. Eftersom jag inte hade sovit och jag hade haft några timmar av riktigt hemska värkar så rekommenderade barnmorskan mig att ta en EDA för att jag skulle kunna vila lite. Tuff som jag är så fick jag för mig att jag ville vänta och testa med bara lustgasen först. Kom på ganska snabbt att jag inte gillade den så det blev EDA i alla fall. Det blev dock någon form av hatkärlek till lustgasen och jag använde den flitigt, helst under krystarbetet.
Mattias fick lägga sig och vila en stund och jag försökte också sova lite. Det var en av de härligaste stunderna i mitt liv. Jag låg och tittade ut på månen som var alldeles orange och nästan helt rund och tänkte att det var en perfekt natt att föda barn på.
Sen började vårt teamwork. Det var Mattias, jag, barnmorskan som hette Heidi och sen en undersköterska i rummet. Det var bara en svag belysning och så himla lugnt. Mattias satt vid min sida hela tiden och pratade mig igenom varenda värk samtidigt som han såg till att jag drack och assisterade med spypåsen om vart annat.
Heidi var verkligen helt underbar och stöttade på ett sätt som passade oss perfekt. När det var dags att krysta försvann plötsligt all rädsla som jag tidigare haft för just det momentet. Jag försökte tänka att jag skulle följa med kroppen och det kändes helt plötsligt som att jag fick så mycket ny kraft. Jag blev lite feg ett tag när huvudet nästan var ute och Heidi tyckte att jag skulle trycka på. Men jag tänkte att jag hellre lät det ta ett par extra värkar och att jag kände att jag var beredd.
Sen kom den där sista värken där huvudet kom ut och sen kom även resten av kroppen i samma värk. Vilda började skrika på en gång och tårarna forsade på mamma och pappa.
Hon kom upp på mitt bröst och vi tittade efter vem det var som hade kommit. Jag kommer aldrig att glömma de där första minuterna när hon låg där och för några sekunder tittade rakt in i mina ögon. Kärlek!
Jag hade då inga bristningar som behövdes sys men däremot så ville inte moderkakan komma ut så jag fick åka ner på operation. Men det var ändå en helt perfekt förlossning och jag skulle kunna göra om det vilken dag som helst!